Svenskt Vatten uppmanar regeringen - ta dricksvattensäkerheten på allvar!

De senaste veckorna har många haft anledning att notera hur betydelsefullt det är att ha tillgång till tjänligt dricksvatten i kranen. Om inte - fråga valfri Östersundsbo. Nyligen rapporterade massmedia om ett annat problem, att vissa köksblandare och kaffeautomater kan släppa ifrån sig skadligt höga mängder bly.

Det är en upptäckt som kommer att göras då och då eftersom det i Sverige inte finns någon myndighet som är ansvarig för att avgöra om ett visst material är lämpligt att använda i samband med transport av dricksvatten från vattenverket och fram till konsumentens tappställe, dvs kranen. I t ex Tyskland, England, Nederländerna, Frankrike och Danmark finns detta, men inte i Sverige.

- Vi anser att det finns ett politiskt ansvar att ta i denna fråga eftersom berörda myndigheter inte tar sitt ansvar i sakfrågan, säger Lena Söderberg, VD hos Svenskt Vatten.

Det handlar alltså om vanliga produkter som finns i princip alla hushåll, i vattenledningar, ventiler, vattenkranar mm och som kan innehålla många olika ämnen och kemikalier, t ex bly eller bisfenol A. (som kan finnas i plast)

- I de krav som ställs på kranvattnet räcker det inte med att vattnet är bra när det lämnar vattenverket, det skall även fylla kraven när det når konsumenten. Under transporten från vattenverket till konsumenten finns risk för att vattnet påverkas. Därför krävs i praktiken att mate­rialet i alla produkter som kommer i kontakt med vattnet inte påverkar vattnets kvalitet negativt, säger Gullvy Hedenberg, dricksvattenexpert hos Svenskt Vatten.

I Sverige har vi ett ”moment 22”- förhållande i denna fråga. Det finns tydliga anspråk i lagstiftningen att material som kommer i kontakt med dricksvatten måste uppfylla vissa krav. För att bedöma material i detta avseende krävs kvalificerad sak­kunskap. Det är naturligt att vänta sig att någon myndighet tillhandahåller sådan sakkunskap. Dessvärre anser berörda myndigheter att sådana prövningar inte ingår i dess arbetsuppgifter. Istället hänvisas till de certifieringsorgan som är ackrediterade för att typgodkänna byggprodukter. Dessa organ har tyvärr inte den kompetens som behövs för detta och har heller inte, trots idoga försök, lyckats köpa den från någon som har den. De typgodkännanden som lämnas omfattar således inte egenskapen ”lämplighet för att användas i kontakt med dricks­vatten”.

I praktiken innebär det att ansvaret för att en färdigställd byggnad uppfyller de krav som ges i svensk lagstiftning ligger hos byggherren. Detta är en helt omöjlig situation: Hur skall varje enskild byggherre kunna ta sitt ansvar när det inte går att uppbåda expertis hos berörda myndigheter?