SVU-rapport 2012-14: Genomträngning av kemiska markföroreningar till dricksvatten i distributionsnätet

Information om ny rapport från Svenskt Vatten Utveckling!

Nr: 2012-14
Titel: Genomträngning av kemiska markföroreningar till dricksvatten i distributionsnätet
Författare: Magnus Bäckström, Maria Eklund och Ann-Sofie Wikström, Vatten & Miljöbyrån AB
Område: Dricksvatten
Sammandrag: Denna rapport redovisar, i huvudsak baserat på litteraturstudier, en kartläggning av kunskapsläget avseende risken för genomträngning av kemiska föroreningar till dricksvatten i distributionsnätet.

Sammanfattning: Denna rapport redovisar, i huvudsak baserat på litteraturstudier, en kartläggning av kunskapsläget avseende risken för genomträngning av kemiska föroreningar till dricksvatten i distributionsnätet. Genomträngning är en fysikalisk-kemisk överföring av massa, vilken involverar diffusion av ämnen i gasfas eller vätskefas genom ett poröst fast medium. Studien fokuserades på markföroreningar som i olika källor rapporterats orsaka incidenter av genomträngning (ca 20 st. ämnen som härrör från petroleumprodukter eller organiska lösningsmedel). Dessa föroreningar är potentiellt hälsovådliga och/eller orsakar smak- och luktproblem i dricksvatten. De vanligast förekommande ledningsmaterialen i svenska vattenledningsnät (PE, PVC och segjärn) prioriterades. Föroreningar kan teoretiskt tränga in i dricksvatten från omgivande förorenad mark genom exempelvis rör, kopplingar, tätningsringar, reservoarer etc. som är gjorda i ickemetalliska polymeriska material, såsom plast och gummi. Risk för genomträngning finns både för dricksvattensystem anlagda i den omättade zonen ovan grundvattennivån såväl som i den mättade zonen under grundvattennivån.

Risk för dålig vattenkvalitet och/eller lukt- och smakpåverkan på dricksvattnet till följd av genomträngning av markföroreningar förutsätter normalt mycket låg vattenomsättning (i princip stillastående vatten under längre tid) samt höga koncentrationer av markförorening. Frekvensen av incidenter (verkliga fall av genomträngning som givit höga föroreningshalter i dricksvattnet) är mycket låg, enligt dokumenterade undersökningar. För huvudvattenledningar är frekvensen lägre än 5 fall per 100 000 km ledning. För servisledningar i storleksordningen 1–2 incidenter per 100 000 serviser.

Det är betydande skillnader i diffusionskoefficienter (genomsläpplighet) mellan olika ledningsmaterial och tätningsringar. Genomträngning genom en opåverkad ledning är dock en långsam process, oavsett rörmaterial/tjocklek finns normalt tillräcklig tid att agera och att sanera förorenad jord om det görs direkt efter en spillolycka. En riskvärdering visar att PE är det minst motståndskraftiga materialet mot bensinförorening, medan PVC och järn är mycket motståndskraftiga mot sådan förorening, dock kan bensen tränga genom tätningsringar för PVC- eller järnrör. För PE-ledningar finns risk att gränsvärdet 1 μg/l för bensen i dricksvatten överskrids om halten förorening i marken är hög.

Genomträngning pågår kontinuerligt genom en ledning som under lång tid legat i förorenad mark, om den legat så länge att ämnet väl börjat tränga in i dricksvattnet. När det gäller plastledningar (PE och PVC) och vissa tätningsringar som utsätts för höga koncentrationer petroleumförorening under lång tid kan porerna i plasten fyllas med organiska föroreningar, varvid plasten sväller och blir mer genomsläpplig. Förändringen är inte reversibel, en påverkad plastledning måste tas bort och ersättas med en ny ledning, det räcker ej att enbart ta bort förorenad jord och renspola ledningen. Rekommendationer baserat på resultaten av litteraturstudien redovisas tillsammans med förslag på fortsatta studier inom ämnesområdet.

Sökord: Diffusion, plaströr, tätningsring, bensin, kolväten, vattenledning

Keywords: Permeation, diffusion, fuel, pollution, drinking water, gasket